Mitt liv känns toppen men också känns det som om jag är på botten med en kraftig kedja runt  min midja, jag kämpar för att komma loss och simma mot ytan men kedjan vägrar gå av.

Det finns stunder då jag vill hoppa och sjunga av gläjde och andra stunder där jag helst vill ta en pistol och skjuta mig själv i huvudet.

Jag har insett att livet är egentligen för hårt och för svårt för att vi skulle kunna klara av det.

Men! det fina stunder man får är det som jag lever för och det är de som får mig att faktiskt vilja resa mig upp på morgonen och gå till skolan.

Folk säger att pengar inte kan köpa lycka, jag håller med, och inte.

Jag kan ju aldrig åka någonstans som jag vill och just nu skulle det sitta fint med en JEDWARD tour...men nej jag sitter fast och kämpar med min vardag och om tre veckor är faktiskt mitt liv slut som ni alla vet.

Skolan kommer vara tom, ödslig och meningslös utan denna person...

Ja jag är patetisk!! DO I CARE?? NOOO!!!